David hade levt större delen av sitt liv i Indien, där han hade blivit god vän med pärlfiskaren Rambhau. De två vännerna samtalade ofta om den kristna tron, eftersom David var kristen.
Rambhau var mycket intresserad men tyckte att kristendomen hade för lättvindiga svar.

"Er väg till himlen är för enkel. Om jag skulle komma till himlen utan att behöva arbeta för det skulle jag känna mig som en tiggare som var där på nåder. Jag vill vara värdig min plats i himmelriket. Jag vill förtjäna min plats."

Ingenting David sa kunde få Rambhau att ändra inställning, men åren passerade och David och Rambhau förblev goda vänner. Så en dag kom Rambhau och knackade på hos David.

"Jag har något viktigt att berätta för dig", sa Rambhau. "Imorgon kommer jag att ge mig av på en lång resa till Delhi. Jag har bestämt mig för att gå dit på mina bara knän. Det kommer att visa Gud att jag menar allvar, att jag verkligen vill förtjäna en plats i hans rike."

"Har du blivit galen?" utropade David. "Det är ju mer än femtio mil till Delhi! Dina knän kommer att vara sönderskrapade långt innan du har kommit till Bombay!"

"Käre vän, du har varit ett stöd för mig i många svåra stunder, och jag har satt stort värde på våra samtal o de heliga tingen", svarade Rambhau. "Men försök inte övertala mig att avstå från den här resan. Det kommer att vara värt allt lidande när den Evige ger mig min belöning. Men jag är inte säker på att jag kommer återvända hem från resan, och därför är det någonting jag vill visa dig."

Rambhau plockade fram en utsökt vacker ask. När han öppnade locket fick David se den vackraste pärla i hela sitt liv.

"Jag har aldrig berättat för dig att jag hade en son", sa Rambhau med tårar i ögonen. "Också han var en pärlfiskare - en långt bättre pärlfiskare än jag någonsin varit. Hans livsdröm var att hitta den perfekta pärlan, och det gjorde han... Pärlan som du ser han är absolut felfri. Men han hade varit för djupt ner, för länge, i jakten på pärlan. Den här pärlan kostade honom hans liv. Han dog bara ett par dagar efter att han hade funnit den. Detta är mitt absolut värdefullaste ägodel. Jag vill att du ska ha den som minne av vår vänskap."

David satt tyst och funderade över vännens ord. Sedan tog han Rambhau händer.
"Rambhau, pärlan är helt fantastisk. Jag betalar gärna 10 000 dollar för den."

"Vad menar du?" frågade Rambhau. "Jag vill inte sälja pärlan till dig. Det är en gåva från mig till dig!"

"Ja, men jag kan omöjligt ta emot något så värdefullt", svarade David. "Det skulle inte kännas rätt. Lår mig få betala dig 10 000 dollar."

Rambhau stirrade upprört på sin vän. Vad menade David med att förolämpa honom på det viset?

"David, den här pärlan är det dyrbaraste jag har. Men det beror inte på pärlans värde i pengar. Förstår du inte att den här pärlan skulle inbringa 1000 000-tals dollar om jag ville sälja den? Nej, pärlan är dyrbar för mig därför att min son gav sitt liv för att finna den. Jag kan inte sälja den till dig, men jag vill ge den till dig. Snälla, ta emot den som en symbol för hur mycket jag uppskattar dig och vår vänskap."

"Förstår du då inte?" sa David stilla. "Gud erbjuder dig frälsningen som en gåva. Den är så värdefull att ingen människa någonsin kan göra sig förtjänt av den. Om du så gjorde 10 000 pilgrimsfärder, skulle du aldrig kunna köpa dig en plats i himmelriket. Allt du kan göra är att ta emot den, som ett tecken på att  Gud älskar dig som sitt eget barn."

(Källa: Alltid älskad 2) 

En man hittade en gång en kokong, där en fjäril precis hade påbörjat den mödosamma
kampen för att bryta sig fri. Mannen satt fascinerad och betraktaded detta naturens drama i flera timmar.
Men då hände ingenting på en lång, lång stund. Det varkade som att fjärilens krafter tagit slut och att den var oförmögen att ta sig den sista biten genom kokongen. Mannen ville gärna hjälpa den kämpande fjärlien, så han hämtade en sax och klippte försiktigt upp den sista delen i kokongen som hindrade fjärilen.

Nu kunde fjärilen enkelt frigöra sig. Men dess kropp var svullen och vingarna små och skrumpna.
Mannen väntade och väntade på att få se vingarna bli större, så att de kunde bära kroppen.
Men så skedde inte.
Fjärtilen fortsatte att kravla omkring på marken.

Vad mannen inte hade förstått var att kampen i kokongen var nödvändig för fjärilen. Genom att kämpa skulle vingarna växa sig starka, så att fjärilen var redo att flyga när den blev fri.

Ibland önskar vi att Gud skulle låta oss gå genom livet helt utan att möta några svårigheter.
Men ett liv utan kamp skulle göra oss handikappade. Vi skulle aldrig bli så stara som vi kunde ha blivit. Och vi skulle aldrig kunna flyga.

Tänk på det..

(Källa: alltid älskad)

En mycket rik man insåg att han inte hade långt kvar att leva och började blicka tillbaka på sitt liv. När han tänkte på hur hårt han arbetat för att tjäna ihop sin förmögenhet , grämde han sig över att han inte skulle kunna ta med någonting av den i himlen. 

Han började därför be ihärdigt att han åtminstone skulle få lov att ta med sig en resväska när han dog. Han bad och bad, och till slut uppenbarade sig en ängel som lovade att ordna tillstånd för en enda resväska.

Mannen omvandlade glatt nästan hela sin förmögenhet till guldtackor, som han packade i den största resväska han kunde hitta. När han hade dött dröjde det inte länge innan han stod utanför himmelporten med resväskan i handen.

"Stopp där", sa Petrus Kefas. "Resväskan måste du lämna utanför. Ingen får ta med sig någonting in hit."

"Jodå", sa mannen. "Jag har ordnat tillstånd. Kolla med din chef så ska du få höra."

Petrus Kefas försvann en stund och kom sedan tillbaka med förbryllad min.

"Ja, det stämmer tydligen. Du har tillstånd att ta med dig resväskan. Men jag måste i alla fall kontrollera innehållet innan du passerar."

Petrus Kefas tog resväskan, öppnade den och kikade ner i den. Sedan tittade han på mannen med en ännu mer förbryllad min.

"Men varför i all världen vill du ta med dig en väska full med gatsten?"

(Alltid älskad)

Jona, sju år bubblade av iver att få berätta vad de pratat om i söndagsskolan.
"Vi pratade om himmlen" förklarade han för sina föräldrar. "Vi fick rita hur vi tror att ser ut där. Och jag fick berätta hur jag tror det blir i himlen.

Jag tror det står en jättestor och fin ängel där, med en guldbok i handen. Och så ropar han upp alla namn. 'Sarah' och då får du säga 'Här!', mamma. Och så säger ängeln 'Christian' och då säger pappa 'Här!'.
Och så ropar ängeln Benjamin och Lara och de säger också 'Här!'.
Till sist ropar ängeln 'Jona', och då måste jag hoppa så högt jag kan så att han inte missar mig, och så ropar jag 'Här!' så högt jag orkar."

Några veckor senare hände det som inte får hända. En bilförare såg inte sjuåringen vid övergångsstället.
En timma senare befann sig hela familjen vid Jonas säng på sjukhuset och tvingades ta emot beskedet att Jona inte skulle överleva länge till.

De bad och väntade och hoppades att Gud skulle gripa in, göra ett mirakel. Men ingenting hände. Var fanns Jonas kärleksfulle Gud nu?

Strax innan Jona slutade andas fick de svaret. För det sista de hörde Jona säga var ett klart och tydligt - "Här!".

(Alltid älskad)

Detta är en sann historia om Ghandi.
En dag klev Gandhi ombord på ett tåg, samtidigt gled en av hans skor av och hamnade på tågspåret.

Han kunde inte hämta då tåget började rulla. Till stor förvåning för sina vänner, tog Gandhi lungt av sig andra skon och kastade den tillbaka längs spåret för att landa i närheten av första skon.

En medpassagerare frågade varför han gjorde det och då svarade Gandhi, "Den fattige mannen som finner skon liggande på spåret kommer nu att ha ett par han kan använda."

Berättad av Fader Paulus bosatt i St Afrem Patriarkatet, Damaskus

Nästa dag var det samma sak: den ena ängeln hade återigen en full säck medan den andra en säck med nästan ingenting. Nu började ängeln som alltid hade full säck att undra vad den andra ängeln med tom säck hade för uppgift, men vågade inte fråga den andra ängeln.

Den tredje dagen skedde samma sak igen och ängeln med den fulla säcken började tycka synd om den andra ängeln och bestämde sig för att fråga ängeln trots allt och hon sade: ”Varför har du så lite i din säck? Vad har du fått för uppgift av Gud?”

Ängeln med lite i sin säck sade: ”Berätta du först, så berättar jag sen.”

Då sade ängeln med den fulla säcken: ”Jag har fått i uppgift att samla in alla klagomål från människorna. Så vad har du för uppgift?”

Den andra ängeln suckade och sade sedan: ”Jag har fått uppgiften att samla alla ”tack” till Gud och du ser det är inte många jag hittar”.

--------------------------

Tankar: En munkpräst sade till mig en gång; "Gabriela tacka Gud i allt du gör. Det är steg ett om du vill ha en relation med Gud. Tacka Gud för ditt liv, din familj, vänner, skola, jobb, mat, vatten, hälsa, samhället, djuren, vädret, den stekande solen, den hårda vintern, sägen du sover på, luften du andas osv. Glöm aldrig att tacka för när du börjar tacka Gud, inser du även hans storhet och hans kärlek. Han välsignar dig med allt detta och tusen gånger mer. Försumma därför inte tacksägelse!

Det var en gång en kärleksfull och kristen man. Han hade allt och älskade Jesus.

En dag uppenbarades Jesus för honom och sade: "Mitt barn, det finns en sak som du har som jag inte har".

Mannen blev smått förbryllad och svarade: "Min Herre, min Gud, hur kan det stämma att jag har något du inte har?"

Jesus svarade tillbaka: "Jo, det stämmer mycket riktigt".

Mannen kunde inte tro så han sade: "Du som har skaparen, du som har hängt världen, hur kan det finnas något jag har som du inte har - du har ju allt!"

Jesus svarade då: "Låt mig berätta vad det är du har som jag inte har; Du har synden, den har inte jag och den vill jag ha. Ge synden till mig för jag har själv sagt; kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila."


Smaka på orden
Du har synden, inte jag. Och den vill jag ha - ge den till mig.

Jag skrev i tidigare inlägget att Gud agar, dem han älskar och att han inte gör det om det inte skulle föra oss tillbaka till Honom. Här är en andlig historia om samma ämne:

Det fanns en gång en fåraherde som höll på att krama och leka med ett får. Fåret la sitt huvud mot herdens bröst och såg på honom med stor kärlek. Ett av fårets ben var brutet och det led av en stor smärta. Det syntes att herden väldigt mycket tyckte om detta får och tog därför särskilt bra hand om det. Det speciella var att fåret inte hade brutit benet i någon olycka, utan herden hade själv brutit fårets ben. Herden berättade nu varför han hade gjort detta:

Detta får ville aldrig vara tillsammans med de andra fåren och hörde aldrig på mina ord och ville inte lyssna. Fåret tyckte om att gå till farliga platser och när det gjorde detta brukade andra får följa efter. Därför fanns ingen annan utväg än att stoppa fåret och det är anledningen till att jag bröt hennes ben.

Den dagen började fåret närma sig mig och jag matade henne och tog hand om hennes brutna ben och lät henne bara vila av smärtan. Nu vet fåret hur jag ser ut och det försöker följa mig. Fåret har börjat älska mig mycket och känner också hur mycket jag älskar henne. När fåret blir friskt kommer hon bli de andras ledare för att hon är den som mest lyssnar till mina ord och tycker om mig.

Ibland slår Gud oss med sjukdomar, smärta, frestelser och annat. Men detta sker för att vi ska bli kvar i Honom och lyssnar till Hans ord så att vårt förhållande skall bli starkt.
Vi måste lyda Honom för att Han är den Ende som vet vad som är bäst för oss. Ibland slår Han oss för att stoppa oss från den farliga vägen när vi går från trygga och bra områden till farliga och osäkra platser.

Källa: Soku, Talmide, Andliga historier

En from präst berättar denna personliga erfarenhet:

Under flera år hade Jag bett Gud att sända mig någon som kan visa och lära mig det sanna andliga livet.
En dag i bön, hörde jag en röst som sade: "Gå till den och den kyrkan så ska du få svar på dina böner". 

Jag löd rösten och vandrade till kyrkan. Vid kyrkans port fann jag en tiggare, barfota och i trasor.

"God dag, min vän," hälsade jag på tiggaren.

"Tack, min herre, för Era vänliga önskningar, men jag kan inte minnas att jag någonsin haft en 'dålig' dag," svarade tiggaren.

"Gud har verkligen välsignat dig med ett mycket lyckligt liv," svarade prästen.

"Det är väldigt sant, herre. Jag har aldrig varit olycklig, och det är inget dumdristigt uttalande. Jag ska tala om anledningen: När jag har ingenting att äta, tackar jag Gud, när det regnar eller snöar, välsignar jag Guds omsorg, när någon förolämpar mig, skrämmer mig iväg, eller på annat sätt behandlar mig illa, ärar jag Gud.
Jag sa att jag aldrig har haft en olycklig dag, och det är sanningen, eftersom jag är van vid att öppenhjärtig ta emot Guds vilja. Vad som än händer mig, sött eller bittert, är jag glad nog att från Hans händer, ta emot vad som är bäst för mig. Därav min oföränderliga lycka," svarade tiggaren.

Prästen var alldeles till sig och frågade: "Var hittade du Gud?"

"Jag hittade honom där jag lämnade varelserna."

"Vem är du egentligen?" frågade prästen.

"Jag är en kung."

"Jaså, och var är ditt rike?" frågade prästen

"I min själ, där allt är i gott skick, där mina passioner lyder förnuft, och där förnuft lyder Gud," svarade tiggaren.

"Hur har du kommit till ett sådant tillstånd av perfektion?"

"Genom tystnad. Jag praktiserade tystnad mot män, medan jag i min vana talade med Gud. Att samtala med Gud är mitt sätt att hitta och behålla mitt lugn i själen," sade tiggaren.

Prästen visste inte vad han skulle göra förutom att tacka Gud för att Han lät honom träffa denna andliga man. Förening med Gud tog denna stackars tiggare till mycket höga höjder av perfektion. I sin fattigdom var han rikare än den mäktigaste monarken, i hans lidanden, var han vida lyckligare än de värdsliga mitt i deras matriella nöjen.

Amen!

Källa: St Alfonsus de Liguoris "Uniformity with God's will"

Det var en gång en liten pojke som var väldigt fattig. Han gick alltid till kyrkan för att be och prata med Jesus. 
Pojken älskade Jesus av hela sitt hjärta och älskade enormt mycket att gå på Gudstjänsterna.
  En söndag tog han sig till kyrkan, han bad ivrigt och smakade på varje ord som prästen och diakonerna sade.
Under predikan kom korgen med pengar till honom. Alla i församlingen brukade skänka en slant här och där, andra skänkte mat till tjänarna i kyrkan men den fattiga pojken hade inget att lägga i korgen.
  Han stoppade händerna i fickan och höjde sin blick och han sade: "O, Jesus, min Jesus! Jag har absolut ingenting att stoppa i korgen, varken pengar eller mat. Jag har endast mig själv att erbjuda." Så satte sig pojken i korgen och sade sedan: "Här får du mig Jesus, nu ger jag mig till dig."





Berättad av Fader Paulus, Syrien Sommar 2010