Jag skrev i tidigare inlägget att Gud agar, dem han älskar och att han inte gör det om det inte skulle föra oss tillbaka till Honom. Här är en andlig historia om samma ämne:

Det fanns en gång en fåraherde som höll på att krama och leka med ett får. Fåret la sitt huvud mot herdens bröst och såg på honom med stor kärlek. Ett av fårets ben var brutet och det led av en stor smärta. Det syntes att herden väldigt mycket tyckte om detta får och tog därför särskilt bra hand om det. Det speciella var att fåret inte hade brutit benet i någon olycka, utan herden hade själv brutit fårets ben. Herden berättade nu varför han hade gjort detta:

Detta får ville aldrig vara tillsammans med de andra fåren och hörde aldrig på mina ord och ville inte lyssna. Fåret tyckte om att gå till farliga platser och när det gjorde detta brukade andra får följa efter. Därför fanns ingen annan utväg än att stoppa fåret och det är anledningen till att jag bröt hennes ben.

Den dagen började fåret närma sig mig och jag matade henne och tog hand om hennes brutna ben och lät henne bara vila av smärtan. Nu vet fåret hur jag ser ut och det försöker följa mig. Fåret har börjat älska mig mycket och känner också hur mycket jag älskar henne. När fåret blir friskt kommer hon bli de andras ledare för att hon är den som mest lyssnar till mina ord och tycker om mig.

Ibland slår Gud oss med sjukdomar, smärta, frestelser och annat. Men detta sker för att vi ska bli kvar i Honom och lyssnar till Hans ord så att vårt förhållande skall bli starkt.
Vi måste lyda Honom för att Han är den Ende som vet vad som är bäst för oss. Ibland slår Han oss för att stoppa oss från den farliga vägen när vi går från trygga och bra områden till farliga och osäkra platser.

Källa: Soku, Talmide, Andliga historier