Grekisk mytologi säger att människor från början skapades med fyra armar, fyra ben och två huvuden.
Men Zeus fruktade deras makt och delade dem i två delar och dömde dem att för evigt tillbringa sina liv i sökandet efter deras andra halva.
   Detta min vän kallar vi idag för själsfrände.
Och detta finner jag djupt vackert, även om jag i högsta grad vet att det inte är sant.

Jag brukar istället använda mig av citatet:
Gud gav oss två ögon, två öron, två armar, två ben, men bara ett hjärta för att vi ska finna det andra.
och Bibeln uppmanar oss att vara två:
Om de faller, kan den ene resa upp den andre (Predikaren 4:10)

Gud gav mig fem fingrar av en orsak

mitt lillfinger är för min bästa vän och alla våra löften som "aldrig kommer brytas."
mitt ringfinger är för honom och bevis att vi kommer vara med varandra för evigt.
mitt långfinger kan visa hur jag känner men är till för att påminnas om att behålla min frid och svälja min stolthet. 
mitt pekfinger är till för att tysta ner dem för att njuta av stunden.
min tumme är till för att låta alla veta att jag alltid kommer klara mig,
- vad som än händer


 

Jag ska ta ett stort beslut inom snar framtid, be att det är Guds vilja.

Många av oss tänker: Jag kommer aldrig att förtjäna Guds kärlek, varför ens försöka?

Käraste, oroa dig inte så länge du har givit Honom det enda Han begär.
   Ditt lilla dova organ du kallar hjärta är i Guds ögon en juvel bland orena stenar.
Visst plockar Han upp dig?
Visst blåser Han dig ren?
Visst ska Han skydda dig från tjuvar?
Javisst, du är ju Hans ägodel :)

  I bönen umgås själen med Gud och blir mer lik honom. I bönen öppnar han sin skattkammare och delar ut sina skatter; den förtjänst man har av att be är så stor att den knappast går att uttrycka i ord.

En man må studera för att hans hjärna hungrar efter kunskap, även Biblisk kunskap. Men när han ber gör han det för att hans själ hungrar efter Gud.

Den som är tålmodig och uthållig ber utan att oroa sig över hur Gud ska besvara hans bön. Han är övertygad om att Gud har hört hans bön och att hela ärendet är överlämnat åt honom, som kommer att svara vid rätt tid efter sin vishet och sitt omdöme.

 Bönen är den ena vingen, tron den andra, som bär oss upp till himmelen. Med endast en vinge kan ingen flyga: bön utan tro är lika meningslös som tro utan bön. Men är din tro mycket svag, så kan du med fördel ropa: Herre, ge mig tro! En sådan bön blir sällan ohörd.

Bönen är vingarna på vilka vi flyger upp till Gud; den är stegen på vilka vi klättrar upp till himlen. Den gör oss till änglarnas kamrater.
   Saliga och lyckliga är därför de som dag och natt lever med den. ty i bönen finns en glädje, lycka, fröjd och vinst som ingen kan ana utom de som upplevt dem. Försumma inte bönen du som är kristen: den hjälper dig att lyckas i allt du gör, ty himlen har en port, och det finns en nyckel. Välsignad vare Gud, som hör våra böner och svarar på dem.

Vilken ödmjukhet från Guds sida när Han tar oss till sina medarbetare. Ändå återgäldar vi det med att vara lata.
Hör och häpna, men Gud är kapapel till att frälsa hela världen utan oss!
Men, av kärlek och ödmjukhet tog Han oss till sina medarbetare. Lägg märke till ordvalet medarbetare och inte tjänare.
Ja, vi som är svaga och syndiga är Guds medarbetare! Hur kan vi då strunta i denna Hans nåd gentemot oss och vara så lata och passiva i arbetet för Honom?
Detta är verkligen märkligt...

(Påve Shenouda, Helig glöd)

Dagens bröd som skickades ut av mig via sms:

Snart kommer vår tid då vi ska dömas. För varje dag som passerar, desto bättre ser jag att jag har rätt när jag föreställer mig min Herre som den evigt förlåtande. Och då får vi säga vad ni vill, tala om rättvisa, fruktan och krav. Men min domare, det är Han som varje dag steg upp i tornet och blickade ut för att se om inte den förlorade sonen skulle återvända till Honom. Vem skulle inte vilja dömas av Honom?

Nu börjar jag skicka "dagens bröd" allt oftare, för någon dag sedan skickade jag detta. Det är en mix av mig som olika Guds tjänares sagt samt vers från Bibeln.

"En kristen på knän är mäktig, men han ska be i tro utan att tvivla. Och då med Gud vid sin sida kan inte ens djävulen röra honom. Därmed dumförklara inte den kristna mannen som faller på knä ty han ser mer än filosofen som står på tå."

Jag ryser varje gång jag läser den, amen!

Käre Fader,

Det var längesen jag skrev ett vanligt brev till Dig. När Det hände så visste jag: att nu behöver jag fokusera mig på att inte falla, det är svåra tider och jag visste redan då att en rad med många mödosamma prövningar väntade mig. Det gick bra en tid men sedan blev jag bäste vän med marken (1-0 till dig djävulen, men ta inte ut vinsten i förskott, min avsikt är att ställa mig upp inom kort).

I mitten av mars var jag barnvakt och då hände något mäktigt.
Jag hade tillbringat natten hos min äldre syster och morgonen därpå bad hon mig att stanna ett par timmar för att underhålla hennes två döttrar.

Vi åt frukost och strax efter att min syster lämnat oss blev vi rastlösa. 
Jag sa åt flickorna att sätta sig bredvid mig för jag tänkte att jag skulle lära dem Abon d'bashmayo (Fader vår på arameiska).
Efter en stund gav vi upp, flickorna är bara fem respektive tre år gamla och väldigt kort efter föreslår den äldsta: Kan du inte lära oss Fader vår på svenska men med melodi?
Men vad jag vet så finns den inte med melodi så jag försökte lära dem "Hell dig Maria" men glömde bort orden och sjöng den istället på arameiska.

Den äldsta satt framför mig och den yngre hängde bredvid mig. Flickorna var väldigt fokuserade och lyssnade till varje ord. Mitt i hymnen ser jag att den äldre stryker bort något från sin kind och brister ut: Moster, det var ingen tår, okej moster det var ingen tår!
Jag lät mig inte störas och väntade med att svara tillbaka. Den yngre lyssnade nyfiket och hennes blöta ögon iakttog mig.
Jag avslutade hymnen och bestämde mig att svara den äldre som avbröt mig med: Det är inte fel om man gråter, alla gråter, jag gråter!
Hon funderade lite och tittade sedan upp på mig och sade: Brukar du gråta, moster?
Jag svarade henne med ett stort ja och då sa hon med världens ödmjukaste röst: Vet du, moster, det där var en tår på min kind. Men sången var så sorglig fast än jag inte förstod den.

Tankeställare:
Ja, det är lite uppochner nu, det här var ett av dem "tecken" som jag pratade om tidigare som jag fått uppleva sedan det hände.
Och behöver jag tillägga att jag själv berördes väldigt djupt?
Tro dock inte att det var min röst som fick flickorna att fälla några tårar utan det var resultatet av den Heliga Andens flitiga arbete.

Jaså? säger du då. Absolut, svara jag, för du vet i oss finns Guds Heliga Ande som jobbar hårt för att vägleda oss till Kristus eviga vägar. Heliga Anden värmer oss, berör oss, vägleder oss, talar till oss, hjälper oss.

Så, du som precis har vänt om till Herren, låt dig inte förvånas över att dina lakan blir genomblöta av tårar varje natt så fort du ska ropa till Herren din. Vet om att din Heliga Ande växer i dig och att din fruktan och längtan efter Frälsaren är ofantlig.

Det lät inte så här fint, inte ens i närheten!

Här är en sammanfattning av en föreläsning som N hade förra året i St Petrus Syrisk-Ortodoxa Kyrka. Den handlar om Jesus tre uppväckelser.

1. Slå upp Luk 8:40 och läs kapitlet om kvinnan som rörde Jesus mantel och blev botad.
Kommentar: I Gamla Testamentet var det förbjudet för kvinnor att röra vid något då de hade blödningar. Man kallades för oren helt enkelt. Kvinnan som rörde Jesus mantel stred mot judarnas regler (som Jesus ville sudda bort) och Han svarade henne när hon erkänt att det var hon som rörde vid Hans mantel att: Din tro har frälst dig!




2. Läs nu Luk 7:11 om uppväckelsen av en änkas son.
Kommentar: Jerusalem är i Bibeln symbol för himlen. I texten gick Jesus ut från Jerusalem till dödsplatsen. När Adam och Eva åt från äpplet sades det att dem skulle "döden dö". Ja, döden är en konsekvens för synden. Jesus visade sin makt genom att Han förbarmade sig över en änka vars son gått bort och Han sa, gråt inte och gick upp till kistan och gav order att sonen skulle stå upp (leva).



3. Läs Joh 11:1 om Lazarus
Kommentar: Jesus sa: Ta bort stenen. Ja, Jesus kunde själv ha flyttat på stenen men sa åt folket istället. Det är ett tecken på att folket trodde på Jesus. I vår vardag hittar vi förlorade själar. Det är vårt jobb att lyfta bort stenen men det är Jesus jobb att gå in i deras hjärtan.




Tankar:
Vad händer när man sår ett frö? Fröet försvinner, man kan säga att det begravs i jorden men senare blir det ett träd. Alltså, vi begravs i jorden, vi försvinner men vi växer, våra kroppar växer i himlen.

Käre Fader,

Vart tog bönerna vägen?
Vart tog andligheten vägen?
Vart tog kyskheten vägen?
Vart tog kärleken vägen?
Vart tog Jesus vägen?

"Är jag den enda som känner så?"