En man hittade en gång en kokong, där en fjäril precis hade påbörjat den mödosamma
kampen för att bryta sig fri. Mannen satt fascinerad och betraktaded detta naturens drama i flera timmar.
Men då hände ingenting på en lång, lång stund. Det varkade som att fjärilens krafter tagit slut och att den var oförmögen att ta sig den sista biten genom kokongen. Mannen ville gärna hjälpa den kämpande fjärlien, så han hämtade en sax och klippte försiktigt upp den sista delen i kokongen som hindrade fjärilen.

Nu kunde fjärilen enkelt frigöra sig. Men dess kropp var svullen och vingarna små och skrumpna.
Mannen väntade och väntade på att få se vingarna bli större, så att de kunde bära kroppen.
Men så skedde inte.
Fjärtilen fortsatte att kravla omkring på marken.

Vad mannen inte hade förstått var att kampen i kokongen var nödvändig för fjärilen. Genom att kämpa skulle vingarna växa sig starka, så att fjärilen var redo att flyga när den blev fri.

Ibland önskar vi att Gud skulle låta oss gå genom livet helt utan att möta några svårigheter.
Men ett liv utan kamp skulle göra oss handikappade. Vi skulle aldrig bli så stara som vi kunde ha blivit. Och vi skulle aldrig kunna flyga.

Tänk på det..

(Källa: alltid älskad)