DEL 1 hittar du här "Sist jag blödde näsblod" (länk)

Fortsättning...

Sommaren 2002
För många, många somrar sedan åkte jag och familjen till Syrien och Tur'Abdin.
Jag minns inte riktigt så mycket från den resan men jag har flera gånger pratat med mamma om det och hon har fräschat upp minnet lite.
Under resan besökte vi många kyrkor och övernattade på många kloster. Jag visste inte riktigt vad som sades när vi blev guidade för det var inte aktuellt för mig.

Hur som helst, på den tiden hade jag problem med näsan. Jag blödde näsblod när det var kallt, varmt, fuktigt, torrt, ja, jag blödde verkligen hela tiden. Det var rätt så vardagligt för mig.
Inne i en kyrka i Tur'Abdin, Mar Shmouni hetter den (Ain-Ward) högt uppe på bergen, i väldigt liten kyrka börjar jag blöda näsblod. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett så mycket blod, det forsade som en öppen kran! Jag småsprang till min mamma som stod längre fram i kyrkan tillsammans med prästen och med händerna under näsan som var fulla av blod sa jag: "Mamma, mamma jag blöder näsblod!"
Jag såg mammas utmattande blick, hon var verkligen trött på att vi inte visste varför jag alltid blödde näsblod och som hennes dotter var hon jätteorolig för min skull.
Alla fick lite småpanik för nu hade blodet börja droppa på kyrkans golv. Till slut kom prästen  springandes med helig olja. Han bad över mig och smörjde mig med den heliga oljan.

Våren 2008
Jag, mamma och en släkting sitter och dricker te och de pratar om upplevelser mm.
Mamma berättar om händelsen som hände mig när vi var i Tur'Abdin. Jag hade glömt det totalt, jag hade inte tänkt på det en enda gång men mamma hade tydligen bevarat det. Hon börjar berätta och berätta för släktingen som blev förvånad och fylldes av glädje.
Så mamma ställer mig frågan: "Gabriela, har du blödit näsblod sedan prästen bad över dig och smörjde in dig helig olja?"

Jag tänkte och tänkte och kom med ett väldigt enkelt svar: "Nej, jag har inte blödit näsblod en endaste gång sedan dess".
Jag var själv förvånad, för jag hade verkligen inte gjort det och jag kunde inte tro att det var så längesen jag blödde näsblod att jag inte ens kunde komma ihåg det.
Efter det samtalet hade jag den händelsen alltid nära hjärtat. Jag visste att det var Guds händer som var inblandade i det hela.

Slutet på sommaren 2008
Efter att jag tvättat rent näsan och blodet slutade rinna stängde jag in mig på mitt rum. Jag kunde inte sluta tänka på händelsen. Jag skämdes så otroligt mycket och jag skäms medan jag skriver detta brev till Dig, Fader.
Inne i mitt mörka rum föll skammen och dysterheten omringade mig.
Jag tänkte tankar som: "Jag sa ju att du skulle falla i synd! Aldrig kommer du bli perfekt! Det är ingen idé att kämpa, du har ett orent hjärta, ge upp!"

Ja, ljuga gör jag om jag säger att jag kunde möta min systers blickar.
Jag tog det väldigt hårt. Jag förstod inte vad jag hade gjort.
Jag hade precis kommit hem från Jerusalem och hade precis tagit mitt första steg mot Gud och jag blev besviken på mig själv när jag betedde mig på det viset.
Bästa syster hade också tagit sitt första steg mot Gud, jag såg henne som det allra heligaste och jag såg hur Gud lyste igenom henne.
Och att jag som vet bättre nekade min hjälp till henne, till att komma närmare Gud. Ja, det kändes så och när hon sa: "Syster du blöder, du blöder näsblod", var som att Gud stod framför mig och befallde: "Vad gör du, hon vill ha din hjälp - hjälp din syster!".

Och jag kände mig så liten som man kan känna sig och hela jag ryste! Det var som att Du, Gud  använde det mot mig, alltså att händelsen från kyrkan påminde mig om att Du har makt över allt och jag beundras av hur Du visade mig det. 
Jag fick det bekräftat, Gud skyddar sina barn.
Han gör allt för att skydda sina barn. ALLT!

Han fick mig förstå och Han fick mig att vilja kallas för Guds barn för Han lät mig inse värdet av: "Jag och du mot världen".
†