Idag läste jag att människan växer genom sina kriser. En kris är något smärtsamt, oväntat, en förlust genom död eller separation, en allvarlig kränkning eller katastrof. Men våra erfarenheter dittills räcker inte för att möta den oväntade chocken. Vi kan likna det vid ett sår. Först känns ingenting, sedan kommer den brännande smärtan och blodet. Därefter, under en lång tid, läks såret och mer beredd på livets överraskningar. En katastrof eller prövning kan trotsa alla våra erfarenheter.

Det som förblir viktigt i alla sorts prövningar är att vi i nödens stund inte får glömma bort att söka Herren.
Spelar roll om du känner dig falsk för att du inte sökt Gud innan, det är inte poängen! Det som betyder är att du vittnar om din obetydlighet för att samtidigt erkänna hans storhet. Hela natten ska du sträcka ut dina händer, utan att tröttna, för ingen annan ger dig tröst. Du är utan ord och utan ro - tacka för att han ger sin tid på att lyssna på din klagan. Och be honom om hans tålamod med dig.

Och vet ni, människan växer genom sina kriser. Jag växer och vissnar likt en blomma var dag. Det går inte en dag då jag skrattar och det går inte en dag då jag känner mig ledsen. Jag tillåter mig själv till att vara en känslomässig bergochdalbana, men jag fastnar aldrig förlänge i samma känsla. Det bådar aldrig gott.

Gud är vår tillflykt och vår starkhet,
en hjälp i nöden, väl beprövad.
3 Därför skall vi inte frukta, om än jorden skakar
och bergen störtar ner i havsdjupet,
4 om än havets vågor brusar och svallar,
så att bergen bävar vid dess uppror (Ps 46:2-4)