Kära Fader,

idag kom jag fram till något nytt. Jag har som du vet varit aktiv i kyrkan i snart tre år. Tre väldigt givande år. Jag har lärt mig hur en organisation fungerar, hur ett styrelsemöte går till, vara ledare och listan kan bli längre!
Men för vad? Jag har lärt mig allt detta, men för att tappa Dig på vägen?
Till vilken nytta har jag aktiverat mig i tre års tid för att sedan inte orka be, ta nattvarden eller fullt ut delta på en Gudstjänst?

Det är mina tankar idag. Och min bön är: Må du Gud som är tålamod, ha tålamod med mig. Jag är en dåre som inte lär mig av mina misstag. Men ge mig tid och ge dig ditt stöd. Sakta men säkert ska jag som kryper lära mig gå. Hälp mig till fullt allvar i min kristendom.

Det är svårt att vandra med tvivel, för jag märker hur ofta jag fångas i den falska friden. Herre, hur lätt är det inte att vara tillfredsställd utan dig? Både jag och du vet att jag älskar dig, men hur ljum är inte min kärlek?

Som sagt, jag har hållit mig borta från dig, när jag egentligen skulle ha varit helt nära dig.

Sorgligtvist längtar jag inte efter hel förlåtelse. Och ändå har jag inte i mitt dova hjärta någon stark önskan att bli kvitt mina synder. Skapa en innerlig längtan i mig efter förlåtelse.

För vet du, hur hemskt det än låter kan jag sitta och tänka på mina synder och ändå vara helt lugn och tillfreds.

Därför, trots alla mina fläckar ber jag dig att ropa ivrigare på mig. Bruka med vilka medel du vill, så att jag lyder din kallelse. Därefter söka din förlåtelse och helt bli ditt barn i Kristus Jesus.

Ära ske Herren, ja Herren allena ske ära!