Kära Fader,

Det var så länge sedan jag skrev ett ärligt och kärleksfullt brev till dig. Du vet vad jag har gått igenom, och jag ska inte ljuga, jag har anklagat dig, och jag vet att jag kommer göra det igen, förlåt mig för mina synder som jag syndat med eller utan vetskap, med eller utan vilja och förlåt mig för mina synder jag kommer synda. Jag kan inte förstå vad som har hänt och jag kommer inte kunna förstå förrän jag får min frid och andlighet tillbaka.
Jag vet inte om du har märkt, men jag försöker, inte fullt ut, men jag försöker komma dig närmare. Jag vill vandra med dig, jag vill känna att jag inte behöver något förutom dig.

Det var längesedan jag skrev ett brev. För det var så länge sedan jag bad. Bad på riktigt.
Mina synder är stora, men du Gud, du är större. Jag har gjort så många fel. Jag vet inte vad jag ska skriva, det är så svårt. Ingen vet vad jag har gått igenom och går igenom förutom du, och jag har inte bett om din hjälp, för det är så svårt. För jag har anklagat dig. Jag gråter tårar av blod, inte bara för henne, för allt. Men också för hur stor du är, se bara på sista gången jag träffade henne, du använde mig som ditt verktyg. Jag kommer aldrig glömma det. Men fortfarande anklagar jag dig.

Jag kämpade i Syrien, när vi var på klostret, jag pratade med Fader Paulus och frågade honom om ett problem; Jag tänker på henne jämt och ständigt, när någon säger slå, kommer hennes namn upp, när någon säger musik, kommer hennes röst upp, jag vill inte tänka på henne när någon sjunger hymnen Wa Habibi, jag vill inte tänka att dem gjorde så med henne. Jag vill tänka på dig Jesus, jag vill vara förälskad i dig.

Jag känner mig så vilsen, och det här är ett så onödigt brev, men jag det kanske finns någon som känner likadant..