Här har vi en artikel skriven av Charbel Rizk där han utifrån Bibeln redogör för vad tungotalet är för något. Varsågoda!

Aposteln Paulus lär oss att ”den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter” (1 Kor 14:2) och ”ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt” (1 Kor 14:14).

En del kristna hävdar att det som Paulus beskriver är tungomålet som utövas av somliga kristna i vissa frikyrkor. Jag tror inte att det är denna förståelse av tungomålet som Paulus har i åtanke. Jag tror däremot att Paulus syftar på ett vanligt språk som är känt och förståeligt av människor.

Du kanske invänder och säger: ”Men Paulus skriver ju klart och tydligt att ’ingen förstår’ den som pratar tungomålet och att tungomålet riktar sig till Gud och ’inte till människor’. Så hur kan du säga att Paulus faktiskt pratar om ett vanligt språk som är känt och förståeligt av människor?” Jag kommer snart att visa dig vad Paulus egentligen menar i 1 Kor 14:2 och 4. Han menar faktiskt inte det du hävdar att han menar om du läser 1 Kor 14:2 och 4 i sitt sammanhang. Men innan dess vill jag bestyrka att ”tungomålet” (som omtalas i de bibliska texterna) handlar om ett språk som är känt och förståeligt av människor.

I Apostlagärningarna läser vi om pingstdagen:

När pingstdagen hade kommit var [lärjungarna] samlade. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen. Och när dånet hördes samlades folkskaran, och alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. Häpna och förundrade sade de: "Är de inte galileer, alla dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? Vi som är parter, meder eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller Asien, i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cyrene till eller är inflyttade främlingar från Rom, vi som är judar eller proselyter, kretenser eller araber - vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar." (Apg 2:1-11)

Vi läser alltså att den Heliga Anden kom över lärjungarna och gav de förmågan att tala i ”tungor”, vilket visade sig vara främmande språk som var kända och förståeliga av flera slags folk. Se även följande text:

”Medan Apollos var i Korint kom Paulus ner till Efesus, sedan han rest genom höglandet. Där träffade han några lärjungar, och han frågade dem: "Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?" De svarade honom: "Nej, vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten." Då frågade han: "Vilket dop blev ni döpta med?" De svarade: "Med Johannes dop." Paulus sade: "Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus." När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn. Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade.” (Apg 19:1-6)

Observerar du att dessa som talade i tungor började profetera? Att profetera är att utsäga något förståndligt från Gud, vilket igen får mig att förstå tungomål som ett begripligt och förståndligt språk.

I apostlagärningarna 10 läser vi bland annat om att lärjungen Petrus får i uppdrag att predika evangeliet för hedningar och vi lär oss någonting mycket intressant i denna kontext:

Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet. Alla troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna. Ty de hörde dem tala med tungor och prisa Gud. (Apg 10:44-46)

Observerar du att Lukas (som skrev Apostlagärningarna) poängterar att de judar som var med Petrus häpnade över att de hörde hedningarna prisa Gud med ”tungor”? Judarnas modersmål var hebreiska, tillskillnad från hedningarna. Detta betyder med andra ord att hedningarna började prisa Gud med ett språk (dvs. hebreiska) som judarna hörde och förstod. Detta tycks för mig igen bekräfta att ”tungomål” inte är annat än ett förståligt och känt språk, vilket i detta fall var hebreiska.

Låt mig nu visa dig vad Paulus egentligen menar i 1 Kor 14:2 och 4. Här följer verserna:

”Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter.” (1 Kor 14:2)

”Ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt.” (1 Kor 14:14)

Tar vi hänsyn till de bibliska texterna som jag redan citerat ovan så förstår vi att tungomålet i dessa verser inte alls refererar till ett okänt språk. Om vi dessutom läser sammanhanget (dvs. 1 Kor 14:1-25) till verserna ifråga så kommer vi att inse att tungomålet som aposteln pratar om inte är ett oförståeligt språk, utan helt enkelt hebreiskan. Detta kommer att klarna och jag ber dig att ha tålamod med mig. Jag vill ta detta grundligt och noggrant.

Församlingen i Korint bestod i princip av före detta hedningar (vars modersmål var grekiska och inte hebreiska) som apostel Paulus predikade för och omvände. Du vet säkerligen att första och andra Korintierbreven är skrivna till dessa. I 1 Kor 12-14 pratar apostel Paulus till största del om Andens gåvor och de andliga tingen, vilka de inledande verserna i kapitel 12 visar:

”Bröder, jag vill inte att ni skall vara okunniga i fråga om de andliga tingen. Ni vet att när ni var hedningar, drogs ni oemotståndligt till de stumma avgudarna.” (1 Kor 12:1-2)

Observerar du också att aposteln tydligt visar att han talar till nyblivna kristna som varit hedningar? Apostelns målgrupp är alltså en icke-judisk talande målgrupp. I samma kapitel läser vi något som bekräftar att tungomål refererar till modersmål:

”En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål.” (1 Kor 12:9-10)

”Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål.” (1 Kor 12:28)

Observerar du att aposteln pratar om ”olika slags tungomål”? Hur kan olika slags tungomål (pluralis) vara ett okänt språk (singularis)? Alltså, tungomålet hos Paulus i första Korintierbrevet refererar till ett förståeligt språk (vilket kommer visa sig vara hebreiskan). 

Notera att kapitel 12 slutar med att nämna tungomål…

”Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda? Men sträva efter de nådegåvor som är störst. Och nu visar jag er en väg som vida överträffar alla andra: (1 Kor 12:29-30)

… och kapitel 13 inleder med att nämna:

”Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal. (1 Kor 13:1)

<span> </span>

Observerar du hur aposteln i direkt kontext till tungomål pratar om språk? Alltså, en av Andens nådegåvor är att låta utgiva ett nytt modersmål till dem som tidigare inte talade det. Detta i enlighet med Jesus förkunnelse (Mark 16:15-18) och i enlighet med vad den tidiga Kyrkan upplevde (Apg 2:1-11, 10:44-46, 19:1-6). I Apg 10:44-46 framgår även att tungomålet var hebreiska. Låt oss nu gå vidare till 1 Kor 14 och läsa vers 2 och 4 i sitt sammanhang för att visa vad Paulus egentligen menar.

”Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter. Men den som profeterar talar till människor och ger dem uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Den som talar tungomål uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger församlingen.” (1 Kor 14:1-4)

Den som får gåvan att tala tungomål i församlingen i korint talar inte till människor, utan till Gud, för att han talar ett språk (hebreiska) som inte församlingen begriper. Därför är det ingen som ”förstår honom” och därför talar han ”hemligheter”. Den som däremot profeterar, talar inte nödvändigtvis hebreiska, utan talar ett språk som förstås av församlingen (grekiska) och därför ges ”dem uppbyggelse, uppmuntran och stöd”. Se vidare:

”Jag önskar att ni alla skall tala tungomål men hellre att ni skall profetera. Den som profeterar är förmer än den som talar tungomål, om inte denne uttyder sitt tal, så att församlingen blir uppbyggd.” (1 Kor 14:5)

Aposteln säger alltså att den som profeterar (givet att han talar ett språk som församlingen begriper) är förmer än den som talar tungomål (dvs. hebreiskan) för att församlingen förstår ju inte det tungomålet. Den markerade delen i 1 Kor 14:5 är dock intressant (dvs. ”om inte denne uttyder sitt tal”). Den säger att den som talar tungomålet (dvs. hebreiskan) bidrar, lika mycket som den som profeterar om ”denne uttyder sitt tal”. Detta visar att tungomålet är ett förståeligt språk (hebreiska) och inte ett okänt tal som inte begrips av den som talar den. Aposteln Paulus, som talade hebreiska, säger sedan:  

”Antag, mina bröder, att jag kommer till er och talar tungomål. Vad hjälper det er, om jag inte meddelar er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning?” (1 Kor 14:6)

Aposteln poängterar att om han talar ett tungomål (dvs. hebreiska), som var ett främmande språk, för församlingen utan att de förstår honom då är det till ingen nytta! Notera hur aposteln vidare illustrerar detta genom en liknelse:

”Även om livlösa instrument som flöjt eller harpa ger ljud ifrån sig, hur skall man kunna uppfatta vad som spelas, om det inte är någon skillnad på tonerna? Och om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? (1 Kor 14:7-8)

Han menar alltså att ett språk som talas utan att begripas är inte till nytta! Nu fanns det korintier som frågade och begärde tungomålets gåva och därför läser vi:

”Så är det även med er. Om ni inte i ert språk talar begripliga ord, hur skall man då kunna förstå vad ni säger? Ni kommer att tala ut i tomma luften. Hur många språk det än kan finnas i världen, så är inget ljud utan mening. Men om jag inte vet vad ljuden betyder, blir jag en främling för den som talar, och den som talar blir en främling för mig. Så är det också med er. Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då att i överflöd få sådana som uppbygger församlingen.” (1 Kor 14:9-12)

Är det tydligt nu? Tungomålet är en av Andens nådegåvor och refererar till ett (förståeligt) språk som endast kan vara till nytta om det är förståeligt för den som talar det och för de som hör det. Aposteln blir oerhört tydlig med att tungomålet är ett modersmål i nästa vers:

”Därför skall den som talar tungomål be om att kunna uttyda det”. (1 Kor 14:13)

Den som talar tungomål, alltså hebreiska, ska be om att Anden ger honom gåvan att förstå språket så att han kan tyda det. I den tidiga Kyrkan ville många som kom från en hednisk bakgrund be på hebreiska, liksom judarna, fastän de inte förstod någonting av vad de sa. Därför säger aposteln:

”Ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt. Vad innebär nu detta? Jo, jag vill be i anden, och jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, och jag vill också lovsjunga med förståndet. Men om du tackar Gud i anden, hur skall då den som inget förstår kunna säga sitt amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd. (1 Kor 14:14-17)

Aposteln förklarar vidare att han kan hebreiska bättre än alla i församlingen, men när han talar till korintierna vill han inte tala i detta tungomål:

”Jag tackar min Gud, jag talar tungomål mer än ni alla. Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra, än tio tusen i tungomål.” (1 Kor 14:18-19)

Aposteln citerar vidare från Gamla Testamentet (Jes 28:11) och visar därmed tydligare än någonsin att tungomålet är ett mänskligt språk:

”Det står skrivet i lagen: Genom folk med främmande språk och främmande läppar skall jag tala till detta folk, och inte ens då skall de lyssna till mig, säger Herren. Så är tungomålstalen ett tecken, inte för dem som tror utan för de otroende…” (1 Kor 14:21-22)

Tungotalet blir ett tecken för att de som inte tror då de bevittnar att ett nytt språk talas av någon, vilket skedde på pingstdagen när lärjungarna började tala i nya språk (Apg 2:1-11) och folket häpnade!

Slutligen säger aposteln Paulus att:

”Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud.” (1 Kor 14:27-28)

Paulus säger att tungomålet (hebreiskan) ska talas förutsatt att det kan tolkas för församlig i korint. I annat fall kan den som talar hebreiska tala för sig själv och till Gud, genom att be till Gud på hebreiska.

Faktum är att även eminenta protestantiska lärda kristna håller med oss i den här frågan. Den kristne bibelutläggaren John Gill (död 1771) skriver följande i sin förklaring av 1 Kor 14:27:

“If any man speak in an unknown tongue…He begins with the gift of tongues, with speaking in an unknown tongue, as the Hebrew language, because this they were desirous of […]” (The New John Gill Exposition of the Entire Bible: http://www.studylight.org/com/geb/view.cgi?book=1co&chapter=014&verse=027)

Den kristne bibelutläggaren Adam Clarke (död 1832) skriver följande om versen:

“Verse 27. Speak in an unknown tongue The Hebrew, as has already been conjectured.” (Adam Clarke Commentary: http://www.studylight.org/com/acc/view.cgi?book=1co&chapter=014&verse=027#1Co14_27)

Slutsats: När vi studerar 1 Kor 14:2 och 4 i sitt sammanhang så ser vi att tungomålet som Paulus skriver om refererar till hebreiskan. Alltså, tungomål är ett språk som är känt och förståeligt av människor. Detta är den bibliska förståelsen av tungomålet och detta är den Ortodoxa Kyrkans förståelse.