Jag drömde en natt att jag låg på knä vid femton kors på en kulle,
Inte ens en viskning kom från träden, allt var stilla.
Jag kände en sorg i mitt hjärta, en väldig tom smärta,
femton själar hade gått bort, och nu återstod det bara minnen.

Jag försökte gråta ut för att lindra min sorg,
Jag lyfte händerna mot himlen och bad om Guds befrielse.
Inte ett ljud, inte ens ett ord, bara en tomhet i överflöd.
Min sorg övervann och jag började drunkna.
En sådana bitter lidelse, o vad jag önskar att någon kunde höra!
Varför låter vi detta ske? I min dröm, var ingenting klart.
Jag skakade min näve mot himlen och frågade, varför?
Men bara tystnad talade, bara tystnaden erbjöd sig ett svar. 
Jag skrek av ilska, men inget ljud kom från mina läppar. 

Detta är bara en dröm, bad jag för mig själv, en hemsk sådan!
Då hörde jag en kör av änglar tala från ovan,
"Världen skördar hat, eftersom världen inte sår kärlek."
"Ni bör omfamna varandras olikheter, oavsett vad."
"Ni upplysa varandra med hopp om fred och enighet. "
När ängeln slutat tala, gav hon ifrån sig en stor suck,
och blickade sig nedåt på de femton själar som tog farväl.

Himlen öppnade sig, änglarna gav sig iväg till himlens portar,
och en ljuv melodi började spela. 
Och då de lämnade detta jordiska rike var änglar nedstämda,
när de såg på de femton kors som nyligen avlidit.
Ett mjukt regn började falla, men inga moln på himlen fanns,
då viskade Jesus till mig, "Det är så här änglarna gråter."

Detta är Lia Fails dikt (fifteen crosses) som jag har översatt fritt från engelska.
Den handlar om ondska, döden och sorg som vi möter varje dag i världen.

"Dem säger att det är en bra sak om det regnar på begravningar för det betyder att själen som lämnat det jordiska riket var en fin själ och även Gud sörjer Hans bortgång."
På mina två senaste begravningar regnade det.