Brevet är skrivet till Laodicea, en by i mindre Asien, men brevet skulle lika gärna kunnat vara skrivet till mig.
När jag för första gången läste detta, drygt två år sedan, föll jag i tårar. Jag kom fram till att jag inte vill vara så som versen beskriver Laodicea -idag har jag samma känsla.

Skriv till församlingens ängel i Laodicea:
Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm. Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken. Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se. Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. (Johannes Uppenbarelsebok 3:14-22)

Jag kan aldrig bli mätt på denna vers, jag har säkert läst den 50 gånger men varje gång ryser jag mer än den förra.