Övergiven. Sviken. Lämnad. Bortglömd. Isolerad. Ensam. Hjälplös. Tom.

Så känns det i hjärtat efter det som hänt.
Hur kunde det här hända? Hur kunde Du låta den här hända?
Varför skyller jag på dig?
Men HUR kunde det här hända?
För varje dag som går får vi höra uppgifter som tyder på att det här inte skulle ha hänt.


På senaste tiden har jag brottats med Dig och med mig själv.
Alla dessa tankar.
Är det djävulens influens?

Allt känns onödigt.
Att be, att gråta, att skriva, att gå till kyrkan, att ta nattvarden, att leva som Du lärt.
Att vara Ditt barn.
Allt.
Till och med att be Dig att ha tålamod med mig känns ytterst onödigt.

Jag ser hur mycket du försöker. Du slänger in några små tecken här och där som får mig att tänka: Fader, vad mycket jag älskar dig, nu ska jag börja prata med dig igen, på riktigt.

Tårar av blod rann ner och det fanns inget som kunde stoppa smärtan.
Nu finns det varken tårar eller blod, men en helt ny nivå av smärta.

Jag fick en gång höra att människor som går till kyrkan kommer tillslut att förstöras.
Jag börjar tro att det är sant.