Och dem samlades bredvid kyrkans lokal för att stötta varandra trots sorg.
Prästen blickade ut mot sin församling, han visste att folket gillade att prata strunt om honom. Kanske för att han var sträng eller  tillbakadragen? Han hade i vilket fall varit ett hett ämne många år nu.

Ljudet i lokalen var högljudd och alla pratade ivrigt med händerna. I samma ögonblick vände folket sig mot ingången då en kvinna kom in och skrek av smärta. Sorgen hade tagit över henne. Hon fick höra ett par lugnande ord innan snacket drog gång igen.

Prästen blickade ut mot sin församling innan han fattade mod och bad om total tystnad:
"Guds barn, ni ska veta att i kristendomen har vi något väldigt vackert", sade han.
Det blev knäpptyst i lokalen och hela folket tittade nyfiket på prästen.
"Jag pratar om döden", fortsatte han. 
De anhöriga stirrade tomt ner på bordet men fortsatte lyssna på hans ord.
"I andra religioner, i andra länder, på andra platser så talar människor om död", sade prästen med stark röst. "Dem säger då en person har dödsförklarats att 'Han avled' eller 'Hon dog'. Men ni vet om att i kristendomen finns det inget som heter död."

Han tog en kort konstpaus och fortsatte: "Nej, vi säger att han eller hon blev 'kallad'."
Han tog upp sitt glas och drack en klunk av vattnet som någon ställt på hans bord. Församlingen lyssnade slaviskt och ivrigheten hade nått taket, dem väntade på hans förklaring.
Sedan sade prästen: "Då kan en person som inte är kristen fråga, 'Av vem?' Och vet ni vad vi ska svara då?"
Församlingen förstod sakta men säkert och en efter en lös av glädje, likaså prästen. Han log brett och med glittrande ögon avslutade han sitt tal med: "Ni ska svara dem; 'Av Gud'. Hon blev kallad av Gud"