Mornarna är jobbiga. Stiger upp i hopp om att allt bara är en hemsk dröm. Nätterna är värst. Syret flyr min kropp, likt en förbrytare flyr sitt fängelse.
Fader, hur länge till? Dem onda andarna bildar en pakt och formar sina fingrar runt min hals. Förmoda inte att de gör det med försiktighet. De piskar och förgör min existens och detta med deras små skickliga fingrar.

Är Du upplyst om vad Din himmelska roll innebär i mitt köttsliga liv? Den är vad andra kallar för lycka och härlighet. Du är mitt leende, Fader. Min yttring av glädje. Mitt samvete. Du är vad jag tänker på när jag gör fel, och vad jag tänker på när jag gör rätt. Vad betyder en hjärna utan ett hjärta i en kropp? Ingenting. Det vet Du. Så säg mig, hur ska jag kunna manövrera min kropp när mitt hjärta väljer att sluta slå? Hur ska jag kunna andas utan en puls?

Mitt hjärta har svårt att forma ord. Det är slitet, Fader. Eländet har prytt mitt ansikte till det oigenkännlig. Varje smäll har fått mitt hjärta att spänna sig i ett stillatigande. Tillåter jag hjärtat att vara avslappnade, kommer slaget åt hårdare. Du måste förstå varför jag valde så. Varför det valde att sluta replikera vid smärta. Varför mina fingrar byttes ut istället - De kan forma bokstäver. Forma känslor. Men de är ljudlösa. Men Du i det fördolda kan höra och uppleva känslorna i dem. Du som hör mig i tystnaden, ja Du som en gång hörde mitt hjärtas bön hör nu mina fingrars.

En ytlig glädje kan måla sig över min fysik. Men det är om nätterna som änglar knackar på dörrar. Vilken dörr står på härnäst?

 
Inte mitt brev, källa http://beyondregrets.blogg.se/far-du-mina-brev-mamma.html