När jag säger… ”Jag är kristen”
skriker jag inte ”Jag lever ett rent liv.”
Jag viskar ”Jag var vilsen och
nu är jag funnen och förlåten.”

När jag säger… ”Jag är kristen”
så talar jag inte om detta med stolthet.
Jag erkänner att jag snubblar och
behöver Kristus för att vägleda mig.

När jag säger… ”Jag är kristen”
försöker jag inte vara stark.
Jag bekänner att jag är svag och
behöver Hans styrka för att gå vidare.

När jag säger… ”Jag är kristen”
skryter jag inte av att vara framgångsrik,
jag medger att jag har misslyckats och
behöver Gud för att ställa allt till rätta.

När jag säger… ”Jag är kristen”
hävdar jag inte av att vara fullkomlig,
mina brister är alltför tydliga,
men Gud anser att jag är värd det.

När jag säger… ”Jag är kristen”
känner jag fortfarande smärta,
Jag har min beskärda del av hjärtesorg och
därför ropar jag Hans namn.

När jag säger… ”Jag är kristen”
är jag inte heligare än du,
Jag är bara en simpel syndare
som fått ta del av Guds goda nåd,
på något sätt.

(Källa)