Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut. Det känns som en av de där dagarna då munnen inte låter hjärtat få tala. Då känslor inte kan sättas in i ord.
Mitt ordförråd. Det är något jag vill förbättra.
Men först, låt oss försöka tillsammans med Dig skriva ner mina känslor i ett brev till Dig.

Fader, du känner mig så väl. Nu förstår jag innebörden med: "till och med varje hårstrå på ditt huvud är räknad" (Matt 10:30).
Du känner mig som ingen annan - hur mycket ville jag inte förneka det?
Till slut gav jag upp, jag lade ner mitt svärd som förloraren på ett slagfält.
Det var inte planerat, ack sådan stor förlust jag trodde jag mist.
Jag drog ut mitt hjärta med det svärd jag fäktats med mot Dig och bar fram mina blodiga händer och gav Dig mitt hjärta. Och
utan att säga något gav jag Dig den. Du visste redan vad som behövdes göras för att läka det svarta, trasiga och dova organ som jag kallar för hjärta.
Jag hade ingen aning att du skulle rena, läka mitt smutsiga hjärta, fylla den med din kärlek och blåsa liv i den.
Nej, min Fader inte hade jag planerat att du skulle vinna mig, att du skulle skänka mig något så fint som inte ens kan jämföras med det allra kristallklaraste vattnet.
Inte visste jag att du bar mig, som inte ens är värdig dig, intill ditt hjärta så som en herde bär sitt lamm (Jes 40:11).
Och du slutar aldrig göra mig gott (Jer 32:40) för jag ber och jag får allt du vet gör mig gott och därför vill jag tacka dig.
Säg mig Herre, vad vill du att jag ska göra för att få Dig att fröjdas och glädjas över mig? Säg mig hur jag får Dina läppar att le. Visa mig Herre, visa mig, det är det minsta jag är Dig skyldig.



/Er syster i Kristus