Ett tag sedan fick jag höra tråkiga nyheter. En väns familjemedlem var svårt sjuk och hade kämpat med sjukdomen länge, denne hade hamnat på sjukhuset och vid den tidpunkten såg det inte ljust ut.
Min vän vände sig till mig och bad mig att komma ihåg den sjuke i mina böner. Jag fick ett snabbt intryck att min vän litade starkt på att mina böner skulle höras. Och detta var från början då Du och jag hade börjat lära känna varandra. Eller ska jag kanske säga, då jag tillät mig själv att lära känna Dig.   
   Vidare, jag bad morgon och kväll och om jag inte minns fel, fler gånger än så. Varje bön var dedikerade åt den sjuke, bönerna var innerliga och dem innehöll många knäböjningar. 

Tre dagar gick och jag och min vän hade inte pratat sen dess. På den tredje dagen kände jag en enorm känsla inom mig som inte kan beskrivas. Tillsammans med den obeskrivliga känslan kände jag på mig att den sjuka mådde bättre. Så jag hörde genast av mig till min vän och sa rakt av: "Jag fick en känsla att han blivit bättre, hur är det med honom?"
Min vän svarade snabbt tillbaka: "Du är kung, han fick precis lämna sjukhuset för att åka hem."
Inga ord kan beskriva vad jag kände just då. 
Underbart
Himmelskt
Otroligt
Härligt
Ljuvligt
Fantastiskt
Overkligt
Mirakulöst
De orden kommer inte ens i närheten.

Tankeställare:
Min Herre, Du är Kung, Konungarnas Kung. All ära åt Herren.
 Du hörde och du utförde.
Och jag försöker analysera, var det mina knäböjningar eller min innerliga bön?
Jag vet inte men jag har så svårt att tro att det var mina böner du hörde som min vän trodde, jag vet att det var våra böner tillsammans som fick den sjuka mannen att stå på ben igen.

Det spelar ingen roll, all ära åt Dig min Herre. All ära åt Dig.
Vi är tacksamma att mannen fortfarande är vid liv och att han fortsätter prisar Dig och får vandra i Din gemenskap.

Tack Herre för att Du ger när vi ber.
Tack Herre för att Du låter oss finna när vi söker.
Tack Herre för att Du öppnar dörren när vi bultar. 



/Er syster i Kristus