Denna vecka har varit lite hektisk = jag har inte hunnit med mina morgonböner.

Första dagen jag missade min morgonbön sa jag till mig själv:
"Jag ber i morgon för då kommer jag ha tid."

Dagen kom och jag glömde bort. På kvällen kom jag på och sade till mig själv:
"I morgon på morgonen ber jag extra länge."

Dagen kom och jag sköt upp det och tänkte: "Jag ska bara göra det, och det, och det, och det, sen ska jag be."

Tillslut kom kvällen och jag sade till mig själv: "Det gör inget, det är sent och du är trött, be en kort bön nu i kväll och i morgon ber du en längre bön."

Jag hann säga amen, göra korstecknet och skulle gå till sängs men stoppades av en röst: "DU har glömt Honom – precis det jag kämpat för!"

Jag blev rädd och bestämde mig för att be om igen. Jag var lite blyg från början i bönen. Hade veckans tidigare böner varit tomma?

Men efter var ord som sades blev det bättre. Jag fick ut det jag ville och hittade det jag letade efter.
Efter kvällsbönen slog jag upp en sida i boken jag håller på att läsa och möttes av dessa ord:
Så kan du be idag: Be Gud att Han hjälper dig att komma ihåg
att tala med Honom var dag – alltså be till Honom.
Han lyssnar alltid på dig och håller mycket av dig.

Vackert, tack helige Ande!

"Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. Var inte som de. Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber Honom om det", (Matt 6:7-8)