Käre Gud,
 jag har inte kunnat skriva brev på länge. Jag vet inte vad som har hänt. Istället för att jag var dag ska komma närmare Dig känns det som att jag kommer längre bort ifrån Dig.
Ja, det har hänt en massa saker som påverkat mig och just nu känns det som att jag ligger ner. Jag har fallit. Jag har blivit bästa vän med marken.
Det känns som att vi hade vår tid tillsammans men nu är den över. Lite som; "Det var roligt att lära känna Dig".
Jag känner mig hemsk, vilse, bruten, likgiltig, dåraktig. Mitt hjärta har domnat. Sten.

Vad är det jag alltid brukar säga Dig?; "Jag släpper Dig inte förrän Du välsignar mig".
Jag har släppt Dig.
Jag är hemsk.
Det är inte roligt längre. Jag trodde jag inte behövde Dig. Men Du bevisade mig fel. Du hade rätt och jag hade fel. Som vanligt. När jag tänker efter så har jag aldrig vågat lita på Dig fullt ut. Varför tillåter jag inte mig själv det?
Högmod. Något ännu så hemskare.
Som en dåre, som en hycklare vände jag mig till Dig. Ack, vad jag skämdes.
Jag tycker inte synd om mig, Du gav vad jag förtjänade. Du ville väcka mig. Du sa: "Mitt barn, vakna, du är långt ifrån mig, ryck upp dig, samla dig själv innan det blir värre."

Jag vet, Du är alltid på samma plats, Du förblir alltid den Du säger. Jag däremot, som bör veta bättre tröttnar när jag har det svårt. Jag vänder mig till annat, jag ber inte om Din hjälp för jag tänker "Hör Han mig ens?"
FÖRSVINN ÅKLAGAREN!
JAG tillhör inte dig. Jag vill inte ha någonting med dig att göra.
Hälsa honom det, Fader.
Jag har det svårt min Fader, nu vänder jag mig till Dig o ja som den största syndaren, som den mest ofullkomliga, ja som den mest dåraktiga människa på jorden.
Jag vet att jag inte lever som Du lär. Jag vet att du har givit mig oräkneliga andra chanser. Jag vet att jag inte förtjänar, nej jag är absolut inte värdig Din nåd, Din barmhärtighet, Ditt förbarmande, Din frid, Din kärlek...
Du som är kärleken, snälla, på mina knän bönfaller jag Dig, skaparen av allt liv: att arbeta med mig, hjälp mig, vänd inte Ditt ansikte från mig. Låt mina ord som jag lovat Dig få betyda: att jag för evigt, i alla tider, ständigt älska Dig av hela min själ och av hela mitt hjärta.
Förlåt mig för alla mina synder, ty alla mina synder är inför dig min Herre.
Tack för att jag får närvara på veckoslutskursen, jag behöver det verkligen.
Kära hälsningar, Ditt barn