Det här skrev jag ca en månad efter att jag kom hem men jag redigerade och fyllde på texten flitigt i tre månader framåt. Jag tänkte ändra den en sista gång och skriva den som ett brev till Gud men Han känner till mina känslor och känner min längtan. Texten är inte djup men den har en riktning.

----------------------

Åh, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga. Jag vet heller inte riktigt vilket budskap jag vill tända.
  Det tog mig ett tag innan jag fick mig kraft att sätta mig ner och börja skriva. Jag visste ju att skriva innebar en träff med mina känslor och för att tala sanning – jag är ingen person som ger sig tid att ta itu med egna känslor.
  För ett år sedan deltog jag i ett projekt som innehöll en resa till Israel/Palestina. En resa som kom att förändra mycket i mitt liv. Efter den resans gång kom jag fram till att livet inte handlar om att hitta sig själv, utan att skapa sig själv. Jag tog med mig mycket hem; ett nytt tankesätt, nytt perspektiv men viktigast av allt, Jesus.
  Ja, mycket riktigt, innan dess kände jag inte ens till orden treenighet, fasta eller bön. Och hur konstigt det nu än låter så måste jag säga att innan jag hade Honom i mitt liv - levde jag inget liv.

  I år gjorde jag samma sak, reste till Israel/Palestina på ett uppföljningsprojekt, den här gången ensam med två jämnåriga vänner. Jag hade två tankar om resan; 1. jag förväntade mig mycket av resan för jag fick så mycket förra året. 2. eftersom att jag fick ut så mycket förra året och även efter resans slut så var jag säker på att i år skulle jag kanske bli besviken.  

   Nära och kära sa: ”Det är inte många ungdomar som får chansen att se det heliga landet två gånger”. Jag höll med, men jag fick gå igenom ett helvete på flygplatsen. Kära läsare, fråga mina nära och hela skaran kommer att ge dig samma svar när du frågar vilken min största rädsla var inför resan. Svaret: att bli stoppad på förhör på flygplatsen.
  I en och en halvtimme pågick det. Helt ensam och under hela processens gång bad jag, samma sak som jag hade gjort under sju timmars flygning. Jag bad om och om igen om att inte bli stoppad som förra årets resa. Då kunde jag inte hjälpa att tänka: ”varför min Herre? Varför? Jag bad ju så innerligt”.
  Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag lät mina känslor få ta över och fällde några tårar. Hur skulle jag annars reagera? Jag kände mig krossad, övergiven och tvekade ständigt men utan vilja. Men en röst inom räddade mig: ”Gud har en plan för dig ska du allt få se, glöm inte att du är Hans barn som Han aldrig skulle svika”.



 Mycket riktigt för Gud tar dig igenom helvetet för att kunna ta dig till himelriket. Amen, säger jag till er, amen. Han belönade mig mycket rikt - jag fick tillbringa en stund ensam tillsammans med biskopen Mor Severios. Ja, samma Mor Severios som strömmar ur mina högtalare varje morgon hemma i mitt rum. Det värderades mycket högt för mig. På St Markus klostret fanns platsen där Jesus och lärjungarna hade sista måltiden bevarad. Ja till och med exakt kopia av den första ikonen på Jungfru Maria och Jesubarnet som evangelisten Lukas målat.
  Jag fick gå stegen Jesus gick timmarna innan Han korsfästet och jag fick möjlighet att besöka ett dussin kyrkor som betyder för vår tro. Samtidigt, ingenting av allt detta kan nog slå att i varje steg jag tog kände jag fullt ut att jag vandrade i Herrens gemenskap. Hela Hans härlighet omringade och omfamna mig, en ovärderlig känsla. Varje kväll fick jag höra berättelser från hjärtat, bibliska, andliga berättelser som berörde varje ben i min kropp. Jag lärde mig att uppskatta varje sekund och försökte memorera allt som sades.

  På St Markus klostret lärde jag känna en ung man som ska bli munk (som är munk i nuläget). Han var som en levande Bibel, varje ord som kom ur hans mun kom från Bibeln.

  Det var en kväll då jag kände mig som sämst men som kom att bli den bästa dagen på resan. Veckan innan resan hade jag varit på en ung släktings begravning, jag hade många tankar i huvudet som jag lät släppas fria. Jag frågade honom vad som egentligen händer efter livet på jorden och vart man faktiskt hamnar. Han pratade och jag lyssnade men det räckte inte, jag kände mig nere och ville få ut allt men tillät inte mig själv. Strax innan kvällens slut fick jag en lapp där han skrivit att det finns en viktig sak jag måste komma ihåg och ta med mig i mitt liv, han sade det med ett citat från Påve Kyrillos VI, så här löd det: ”Var mycket fridsam och fundera inte så mycket på det, utan lämna det till den som har det som ansvar”. I samma stund kändes allt lättsamt och jag kunde vända mig till Herren med glädje.

  Resan började närma sitt slut och en stor ångest att möta det vardagliga livet hemma i Stockholm började sakta växta. 


  Det var jobbigt att lämna hemmet de första dagarna då vi anlände till Stockholm, jag ville helst sitta på mitt rum minnas och tänka. Det förstod jag själv att det inte skulle gå, så jag försökte umgås med vänner och familj men jag såg ingen mening med det. De ville höra om resan men det gick inte att förklara. Veckan i Jerusalem var känslosam, ni vill inte veta hur många tårar det föll över Jerusalem, men det fanns även glädjetårar.

   Ingen vet hur vi hade det på resan och vi har heller inte kraften att få folk förstå. Det är något ni själva måste uppleva. Resan blev aldrig som jag trodde, den blev tusen gånger bättre.

  Jag lämnade kvar mitt hjärta i Jerusalem så jag känner mig rätt så död. Inte visste jag att mitt liv var där. Och det är verkligen värt att åka dit igen fastän jag vet att jag kommer att bli stoppad, för två timmar på förhör är inget gentemot tre minuter i himmelen. Ja, det är så jag vill beskriva resan: Ni vet hur Jerusalem i Bibeln är symbol för himmelen, så kändes det som. Tänk dig, att få smaka på himmelriket, på allt det goda, på Gud och hela hans härlighet och sedan helt plötsligt efter en kort tid spotas ut, tillbaka, ner till det världsliga. Ingen-rolig-känsla.
  Fast min största fruktan nu är att glömma allt och fortsätta med vardagen. På klostret fanns även en ung diakon från Sverige, han lärde mig mycket och hjälpte mig efter jag kommit hem från Jerusalem. Han talade fina ord och beskrev Jerusalem som en plats där jag får energi och andlig mat men då är det upp till mig att dela med mig av den andliga föda jag ätit av. Han lärde mig även att jag inte behöver sakna de människor som jag träffat i St Markus klostret för dem är alla Jesus barn och det är jag med. Jesus finns med mig i allt jag gör därför finns Jesus barn också med mig. 


  Det var psykiskt jobbigt för mig på flygplatsen men nästa gång jag flyger låter jag Jesus vara min pilot, Bibeln mitt pass och himlen min destination. Det jag vill säga, och det jag vill avsluta med; är att dem som Gud låter gråta, dem välsignar han rikare än dem han låter skratta. Det är sanning, lita på mig – jag vet.

  Betlehem, platsen där Jesus föddes
 Lappen som jag än i dag har i min Bibel