Här har vi ytterligare en artikel skriven av Charbel Rizk, skriv i kommentarsfältet för frågor eller funderingar.

Och som jag skulle vilja komplettera, som Charbel inte nämnde men som är viktigt att veta är: en är Herren, en är tron, ett är dopet (EF 4:5). Jesus föddes bara en gång. Döptes en gång. Dog en gång och uppstod från de döda en gång.

Herren Jesus säger att den som tror på Hans evangelium, ska döpas och räddas:

”Han sade till dem: "Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd. Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska."” (Markus Evangelium 16:15-18)

Detta visar att dopet är en central och viktig dogm för kristna. Men vad innebär dopet egentligen? Vad menar Herren Jesus med dopet och vad säger Guds Ord annars om dopet?

Låt oss börja med att läsa vad Herren Jesus säger till den skriftlärde Nikodemos:

”Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemos och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: "Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom." Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike." Nikodemos svarade: "Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?" Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt."” (Johannes Evangelium 3:1-7)

Det är uppenbart att Herren Jesus pratar om dopet. Han säger att en person måste födas om på nytt, genom vatten och ande, för att kunna se och träda in i Guds eviga rike.

Vad gäller vattnet, det symboliserar rening. Vi måste vara rena och rättfärdiga i Guds ögon för att komma in Guds rike. Se vad apostel Paulus förmedlar i samband med att han ställs tillsvars av den romerska auktoriteten:

”Men under färden, då jag närmade mig Damaskus, omgavs jag plötsligt mitt på dagen av ett bländande ljussken från himlen. Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?" Jag frågade:"Vem är du, herre?" Han svarade: "Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer." De som var med mig såg ljuset men hörde inte rösten som talade till mig. Jag frågade: "Vad skall jag göra, herre?" Och Herren svarade:"Gå genast till Damaskus. Där skall du få veta allt som du har utsetts att göra." Eftersom strålglansen hade gjort mig blind fick mina följeslagare leda mig vid handen, och så kom jag fram till Damaskus. Ananias, en from och lagtrogen man som hade gott namn om sig bland alla judarna i staden, kom till mig, ställde sig vid min sida och sade: "Saul, min broder, öppna dina ögon och se!" Och strax kunde jag se honom. Han sade: "Våra fäders Gud har utvalt dig till att få kunskap om hans vilja, till att se den Rättfärdige och till att höra hans röst. Du skall bli hans vittne och berätta för alla människor vad du har sett och hört. Tveka inte! Åkalla hans namn och låt dig genast döpas och TVÄTTAS REN FRÅN DINA SYNDER."” (Apostlagärningarna 22:6-16)

Apostel Paulus berättar om hur Herren Jesus uppenbarade Sig för och valde honom, fastän Paulus var en fanatisk jude som förtyckte kristna. Det intressanta är att Paulus lätt sig döpas och tvättades därmed ren från sina synder. Vattnet vid dopet symboliserar att vi tvättas rena från vara synder. Detta budskap upprepar Paulus:

”Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten.” (Hebreerbrevet 10:22)

Vattnet vid dopet är mer än bara vatten, det är en symbol som betyder att vi blir renade från synden, därmed rättfärdiga inför Gud, genom Herren Jesus rena och perfekta liv:

”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.” (Romarbrevet 3:23-24)

”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus.” (Romarbrevet 5:1)

Se även vad Herren Jesus gjorde med Sina lärjungar och vad Han säger till Petrus:

”Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud. Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus sade denne till honom: "Herre, skall du tvätta mina fötter!" Jesus svarade: "Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det." Petrus sade: "Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!" Jesus sade till honom: "Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig."” (Johannes Evangelium 13:1-8)

Herren Jesus tvättar lärjungarna, vilket alltså symboliserar att Han gör de rena från deras synder. Notera även att Herren Jesus säger till Petrus att om Han inte tvättar honom så har han inte gemenskap med Herren.

Dopet med vatten är en gåva som symboliserar att vi (1) blir renade från våra synder och (2) instiftar en gemenskap med Gud. Det finns många texter som förmedlar detta, följande text från Gamla Testamentet är mycket fin och tydlig:

”Så gick det till vid din födelse: när du föddes klippte ingen av din navelsträng, du tvättades inte ren med VATTEN, du gneds inte in med salt och blev inte lindad. Ingen förbarmade sig och gjorde något av detta för dig, ingen kände medlidande med dig. Med avsky kastade man ut dig på bara marken när du föddes. Jag gick där förbi och såg dig sprattla i ditt blod. "Du skall leva", sade jag till dig, där du låg i ditt blod. Jag lät dig växa upp som en blomma på marken. Du växte upp och blev stor, du blev strålande vacker. Dina bröst blev fasta och du fick hår. Men du var naken. Jag gick där förbi och såg att din tid var kommen, tiden för kärlek. Då svepte jag min mantel om dig och skylde din nakna kropp. Jag svor dig trohet och INGICK FÖRBUND med dig, säger Herren Gud. Så blev du min. Jag tvättade dig med VATTEN, sköljde av dig blodet och smorde dig med olja.” (Hesekiel 16:4-9)

Se också följande text, som handlar om när israeliterna tågade ut ur Egypten:

”Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. Egypterna förföljde dem, och alla faraos hästar, hans vagnar och vagnskämpar satte efter dem ut i havet. Strax före gryningen såg Herren från pelaren av eld och moln ner mot egypternas här, och han spred förvirring bland dem… Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, och vattnet stod som en vägg på båda sidor. Den dagen räddade Herren Israel från egypterna; israeliterna såg dem ligga döda på stranden. Då Israels folk såg vilket storverk Herren hade utfört mot egypterna fruktade de Herren och litade på honom och på hans tjänare Mose.” (Andra Moseboken 14:21-24, 29-31)

Israeliterna, förföljda av Egyptier, gick igenom ett hav som Gud lätt klyva. På detta sätt räddade Gud Sitt folk från slaveriet i Egypten. Apostel Paulus skriver följande om denna händelse:

”Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose.” (1 Korintierbrevet 10:1-2)

Apostel Paulus säger att israeliterna blev döpta i samband med denna händelse. De blev räddade från slaveriet (renade från synden) när de gick ”genom vatten” och gick in i en gemenskap med Gud genom Mose. Detta är med andra ord vad dopet i vatten refererar till. Vi blir tvättade rena och ingår ett förbund med Gud. Detta är en gåva.

Tillbaka till Herren Jesus ord:

”Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike."” (Johannes Evangelium 3:5)

Herren Jesus säger att vi även måste bli födda på nytt genom ande, vilket med andra ord refererar till den Heliga Anden, för att komma in i Guds rike. Den Heliga Anden, som är Gud, bor i oss, stöttar oss, försäkrar gemenskapen med Gud och helgar oss:

”Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er?” (Första Korintierbrevet 3:16)

”Kyrkan fick nu vara i fred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i gudsfruktan, och den växte genom den heliga Andens tröst och stöd.” (Apostlagärningarna 9:31)

”Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män, inga som är tjuvaktiga eller själviska, inga drinkare, ovettiga och utsugare ingen sådan får ärva Guds rike. Så har somliga av er levt, men ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom herren Jesu Kristi namn och GENOM VÅR GUDS ANDE.” (Första Korintierbrevet 6:9-11)

Andens dop nämns även tydligt i Gamla Testamentet:

”Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem.” (Hesekiel 36:24-27)

I Joels bok läser vi att Anden utgjuts över alla:

”Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande.” (Joel 2:28-29)

Låt oss sammanfatta vad dopet betyder:

1. Vi blir renade från våra synder.
2. Vi ingår förbund med Gud. 
3. Anden utgjuts över oss, bor i oss, stöttar och helgar oss.

Nu när vi tydligt förstått vad dopet faktiskt betyder kan vi svara på frågan: Hur kommer det sig då att barndop existerar?

Barndop existerar för att dopet är en gåva som har givits åt alla, även barn. Dopet är inget du kan förtjäna, lika lite som du kan förtjäna din frälsning:

”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig.” (Efesierbrevet 2:8-9)

Dopet – reningen, förbundet och Andens utgjutning – är en gåva, inget vi kan förtjäna. När jag var ett litet barn, knappt två år gammal, fick jag en gåva (ett armbandsmycke av guld, med mitt namn ristat) av min morbror som nu är död. Min morbror tog inte betalt av mig, utan det var en gåva! Jag har den bevarad än idag och varje gång jag håller i den minns jag honom. Jag kan sluta bry mig om den, ge bort den eller sälja den om jag vill. Men fortfarande, han gav mig den för att visa mig att han älskar mig, även när jag var ett barn. Precis så är det med barndop.

Noterade du att dopet även involverade barn i de bibeltexter jag citerade? I Andra Moseboken 14 och Första Korintierbrevet 10:1-2 (som berättar om israeliternas uttåg) läste vi att alla israeliter, även barn, blev döpta. I Hesekiel 36:24-27 säger Gud att Han ska döpa Sitt folk och i Joel 2:28-29 inkluderar detta alla, inklusive barn.

Jag vill passa på att citera från en artikel (om barndopet) som Johan Andersson (elev vid det Syrisk-Ortodoxa Patriarkatet i Saydnaya) har skrivit. I detta citat framgår det att Nya Testamentet sanktionerar barndop:

”En tysk professor, Joachim Jeremias, som har skrivit en vetenskaplig undersökning om barndopet under de första 400-århundradena [sic] skriver: ”Nya Testamentet är skrivet utifrån en missionssituation. Det bör därför inte överraska oss, när vi till att börja med måste fastslå, att samtliga ställen i Nya Testamentet som avser dopet hänför sig till övergångs dop (d.v.s. icke-kristna som blir kristna)” (Barndopet under de första 400-århundradena, sid. 13). När vi nu gjort detta klart för oss, kan vi gå vidare med att bevisa barndopets giltighet.

· Lydia. ”Och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus predikade. När hon och alla i hennes familj hade blivit döpta…” (Apostlagärningarna 16:14-15)

· Fångvakten. ”Och han (fångvaktaren) och de som hörde till hans familj döptes genast” (Apostlagärningarna 16:33). 

Vi har alltså minst 3 exempel från Bibeln som stöder barndopet. För att ge ytterligare stöd kan vi citera Aposteln Petrus ord: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den Helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar” (Apostlagärningarna 2:38-39).” (Källa: http://www.melthodhaye.com/default.asp?itemID=99)

De människor som brukar ha problem med barndop har (oftast) inte förstått dess innebörd. De tror att dopet är en skyldighet, vilket är fel. Dopet är en gåva, som betyder att vi renas från våra synder, ingår i Guds förbund och mottar den Heliga Anden. Detta förklarar varför tidiga kyrkofäder såsom Irenaeus (död 200) förespråkade barndop: 

”4. … For He came to save all through means of Himself — all, I say, who through Him are born again to God — infants, and children, and boys, and youths, and old men.” (Against Heresies, Bok 2, Chapter 2, läs källan online: http://www.newadvent.org/fathers/0103222.htm) 

Cyprianus (död 258), biskop av Karthago, tillsammans med sina präster förespråkar barndop. Detta kommer till uttryck i följande brev, som han skrev till någon Fidus, och slutsatsen var:

“6. And therefore, dearest brother, this was our opinion in council, that by us no one ought to he hindered from baptism and from the grace of God, who is merciful and kind and loving to all. Which, since it is to he observed and maintained in respect of all, we think is to be even more observed in respect of infants andnewly-born persons, who on this very account deserve more from our help and from the divine mercy, that immediately, on the very beginning of their birth, lamenting and weeping, they do nothing else but entreat. We bid you, dearest brother, ever heartily farewell.”

(Cyprianus, Epistles of Cyprian of Carthage, Epistle 58: To Fidus, on the Baptism of Infants, läs källan online: http://www.newadvent.org/fathers/050658.htm)

Se även vad Den Apostoliska Förordningen – ett verk sammanställd i 8 böcker på 300-talet (som härstamma från apostlarna) – säger om barndop:

”That We Ought Not to Rebaptize, Nor to Receive that Baptism Which is Given by the Ungodly, Which is Not Baptism, But a Pollution

XV. Be likewise contented with one baptism alone, that which is into the death of the Lord; not that which is conferred by wicked heretics, but that which is conferred by unblameable priests, in the name of the Father, and of the Son, and of the Holy Ghost: Matthew 28:19 and let not that which comes from the ungodly be received by you, nor let that which is done by the godly be disannulled by a second. For as there is one God, one Christ, and one Comforter, and one death of the Lord in the body, so let that baptism which is unto Him be but one. But those that receive polluted baptism from the ungodly will become partners in their opinions. For they are not priests. For God says to them: Because you have rejected knowledge, I will also reject you from the office of a priest to me. Nor indeed are those that are baptized by them initiated, but are polluted, not receiving the remission of sins, but the bond of impiety. And, besides, they that attempt to baptize those already initiated crucify the Lord afresh, slay Him a second time, laugh at divine and ridicule holy things, affront the Spirit, dishonour the sacred blood of Christ as common blood, are impious against Him that sent, Him that suffered, and Him that witnessed. Nay, he that, out of contempt, will not be baptized, shall be condemned as an unbeliever, and shall be reproached as ungrateful and foolish. For the Lord says: Unless a man be baptized of water and of the Spirit, he shall by no means enter into the kingdom of heaven. John 3:5 And again: He that believes and is baptized shall be saved; but he that believes not shall be damned. Mark 16:16 But he that says, When I am dying I will be baptized, lest I should sin and defile my baptism, is ignorant of God, and forgetful of his own nature. For do not delay to turn unto the Lord, for you know not what the next day will bring forth. Do you also baptize your infants, and bring them up in the nurture and admonition of God. For says He: Suffer the little children to come unto me, and forbid them not. Matthew 19:14.” (Apostolic Constitutions, Book 6, Section 3: The Heresies Attacked by the Apostles, läs källan online: http://www.newadvent.org/fathers/07156.htm) 

Min ståndpunkt är därför att barndop är tillåtet. Vuxendop är obligatoriskt för dem som inte är födda i kristna familjer men kommer till tro under deras senare liv.

Här har vi en artikel skriven av Charbel Rizk där han utifrån Bibeln redogör för vad tungotalet är för något. Varsågoda!

Aposteln Paulus lär oss att ”den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter” (1 Kor 14:2) och ”ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt” (1 Kor 14:14).

En del kristna hävdar att det som Paulus beskriver är tungomålet som utövas av somliga kristna i vissa frikyrkor. Jag tror inte att det är denna förståelse av tungomålet som Paulus har i åtanke. Jag tror däremot att Paulus syftar på ett vanligt språk som är känt och förståeligt av människor.

Du kanske invänder och säger: ”Men Paulus skriver ju klart och tydligt att ’ingen förstår’ den som pratar tungomålet och att tungomålet riktar sig till Gud och ’inte till människor’. Så hur kan du säga att Paulus faktiskt pratar om ett vanligt språk som är känt och förståeligt av människor?” Jag kommer snart att visa dig vad Paulus egentligen menar i 1 Kor 14:2 och 4. Han menar faktiskt inte det du hävdar att han menar om du läser 1 Kor 14:2 och 4 i sitt sammanhang. Men innan dess vill jag bestyrka att ”tungomålet” (som omtalas i de bibliska texterna) handlar om ett språk som är känt och förståeligt av människor.

I Apostlagärningarna läser vi om pingstdagen:

När pingstdagen hade kommit var [lärjungarna] samlade. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen. Och när dånet hördes samlades folkskaran, och alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. Häpna och förundrade sade de: "Är de inte galileer, alla dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? Vi som är parter, meder eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller Asien, i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cyrene till eller är inflyttade främlingar från Rom, vi som är judar eller proselyter, kretenser eller araber - vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar." (Apg 2:1-11)

Vi läser alltså att den Heliga Anden kom över lärjungarna och gav de förmågan att tala i ”tungor”, vilket visade sig vara främmande språk som var kända och förståeliga av flera slags folk. Se även följande text:

”Medan Apollos var i Korint kom Paulus ner till Efesus, sedan han rest genom höglandet. Där träffade han några lärjungar, och han frågade dem: "Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?" De svarade honom: "Nej, vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten." Då frågade han: "Vilket dop blev ni döpta med?" De svarade: "Med Johannes dop." Paulus sade: "Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus." När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn. Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade.” (Apg 19:1-6)

Observerar du att dessa som talade i tungor började profetera? Att profetera är att utsäga något förståndligt från Gud, vilket igen får mig att förstå tungomål som ett begripligt och förståndligt språk.

I apostlagärningarna 10 läser vi bland annat om att lärjungen Petrus får i uppdrag att predika evangeliet för hedningar och vi lär oss någonting mycket intressant i denna kontext:

Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet. Alla troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna. Ty de hörde dem tala med tungor och prisa Gud. (Apg 10:44-46)

Observerar du att Lukas (som skrev Apostlagärningarna) poängterar att de judar som var med Petrus häpnade över att de hörde hedningarna prisa Gud med ”tungor”? Judarnas modersmål var hebreiska, tillskillnad från hedningarna. Detta betyder med andra ord att hedningarna började prisa Gud med ett språk (dvs. hebreiska) som judarna hörde och förstod. Detta tycks för mig igen bekräfta att ”tungomål” inte är annat än ett förståligt och känt språk, vilket i detta fall var hebreiska.

Låt mig nu visa dig vad Paulus egentligen menar i 1 Kor 14:2 och 4. Här följer verserna:

”Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter.” (1 Kor 14:2)

”Ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt.” (1 Kor 14:14)

Tar vi hänsyn till de bibliska texterna som jag redan citerat ovan så förstår vi att tungomålet i dessa verser inte alls refererar till ett okänt språk. Om vi dessutom läser sammanhanget (dvs. 1 Kor 14:1-25) till verserna ifråga så kommer vi att inse att tungomålet som aposteln pratar om inte är ett oförståeligt språk, utan helt enkelt hebreiskan. Detta kommer att klarna och jag ber dig att ha tålamod med mig. Jag vill ta detta grundligt och noggrant.

Församlingen i Korint bestod i princip av före detta hedningar (vars modersmål var grekiska och inte hebreiska) som apostel Paulus predikade för och omvände. Du vet säkerligen att första och andra Korintierbreven är skrivna till dessa. I 1 Kor 12-14 pratar apostel Paulus till största del om Andens gåvor och de andliga tingen, vilka de inledande verserna i kapitel 12 visar:

”Bröder, jag vill inte att ni skall vara okunniga i fråga om de andliga tingen. Ni vet att när ni var hedningar, drogs ni oemotståndligt till de stumma avgudarna.” (1 Kor 12:1-2)

Observerar du också att aposteln tydligt visar att han talar till nyblivna kristna som varit hedningar? Apostelns målgrupp är alltså en icke-judisk talande målgrupp. I samma kapitel läser vi något som bekräftar att tungomål refererar till modersmål:

”En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål.” (1 Kor 12:9-10)

”Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål.” (1 Kor 12:28)

Observerar du att aposteln pratar om ”olika slags tungomål”? Hur kan olika slags tungomål (pluralis) vara ett okänt språk (singularis)? Alltså, tungomålet hos Paulus i första Korintierbrevet refererar till ett förståeligt språk (vilket kommer visa sig vara hebreiskan). 

Notera att kapitel 12 slutar med att nämna tungomål…

”Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda? Men sträva efter de nådegåvor som är störst. Och nu visar jag er en väg som vida överträffar alla andra: (1 Kor 12:29-30)

… och kapitel 13 inleder med att nämna:

”Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal. (1 Kor 13:1)

<span> </span>

Observerar du hur aposteln i direkt kontext till tungomål pratar om språk? Alltså, en av Andens nådegåvor är att låta utgiva ett nytt modersmål till dem som tidigare inte talade det. Detta i enlighet med Jesus förkunnelse (Mark 16:15-18) och i enlighet med vad den tidiga Kyrkan upplevde (Apg 2:1-11, 10:44-46, 19:1-6). I Apg 10:44-46 framgår även att tungomålet var hebreiska. Låt oss nu gå vidare till 1 Kor 14 och läsa vers 2 och 4 i sitt sammanhang för att visa vad Paulus egentligen menar.

”Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter. Men den som profeterar talar till människor och ger dem uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Den som talar tungomål uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger församlingen.” (1 Kor 14:1-4)

Den som får gåvan att tala tungomål i församlingen i korint talar inte till människor, utan till Gud, för att han talar ett språk (hebreiska) som inte församlingen begriper. Därför är det ingen som ”förstår honom” och därför talar han ”hemligheter”. Den som däremot profeterar, talar inte nödvändigtvis hebreiska, utan talar ett språk som förstås av församlingen (grekiska) och därför ges ”dem uppbyggelse, uppmuntran och stöd”. Se vidare:

”Jag önskar att ni alla skall tala tungomål men hellre att ni skall profetera. Den som profeterar är förmer än den som talar tungomål, om inte denne uttyder sitt tal, så att församlingen blir uppbyggd.” (1 Kor 14:5)

Aposteln säger alltså att den som profeterar (givet att han talar ett språk som församlingen begriper) är förmer än den som talar tungomål (dvs. hebreiskan) för att församlingen förstår ju inte det tungomålet. Den markerade delen i 1 Kor 14:5 är dock intressant (dvs. ”om inte denne uttyder sitt tal”). Den säger att den som talar tungomålet (dvs. hebreiskan) bidrar, lika mycket som den som profeterar om ”denne uttyder sitt tal”. Detta visar att tungomålet är ett förståeligt språk (hebreiska) och inte ett okänt tal som inte begrips av den som talar den. Aposteln Paulus, som talade hebreiska, säger sedan:  

”Antag, mina bröder, att jag kommer till er och talar tungomål. Vad hjälper det er, om jag inte meddelar er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning?” (1 Kor 14:6)

Aposteln poängterar att om han talar ett tungomål (dvs. hebreiska), som var ett främmande språk, för församlingen utan att de förstår honom då är det till ingen nytta! Notera hur aposteln vidare illustrerar detta genom en liknelse:

”Även om livlösa instrument som flöjt eller harpa ger ljud ifrån sig, hur skall man kunna uppfatta vad som spelas, om det inte är någon skillnad på tonerna? Och om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? (1 Kor 14:7-8)

Han menar alltså att ett språk som talas utan att begripas är inte till nytta! Nu fanns det korintier som frågade och begärde tungomålets gåva och därför läser vi:

”Så är det även med er. Om ni inte i ert språk talar begripliga ord, hur skall man då kunna förstå vad ni säger? Ni kommer att tala ut i tomma luften. Hur många språk det än kan finnas i världen, så är inget ljud utan mening. Men om jag inte vet vad ljuden betyder, blir jag en främling för den som talar, och den som talar blir en främling för mig. Så är det också med er. Eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor, sök då att i överflöd få sådana som uppbygger församlingen.” (1 Kor 14:9-12)

Är det tydligt nu? Tungomålet är en av Andens nådegåvor och refererar till ett (förståeligt) språk som endast kan vara till nytta om det är förståeligt för den som talar det och för de som hör det. Aposteln blir oerhört tydlig med att tungomålet är ett modersmål i nästa vers:

”Därför skall den som talar tungomål be om att kunna uttyda det”. (1 Kor 14:13)

Den som talar tungomål, alltså hebreiska, ska be om att Anden ger honom gåvan att förstå språket så att han kan tyda det. I den tidiga Kyrkan ville många som kom från en hednisk bakgrund be på hebreiska, liksom judarna, fastän de inte förstod någonting av vad de sa. Därför säger aposteln:

”Ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt. Vad innebär nu detta? Jo, jag vill be i anden, och jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, och jag vill också lovsjunga med förståndet. Men om du tackar Gud i anden, hur skall då den som inget förstår kunna säga sitt amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. Du gör rätt i att tacka Gud, men den andre blir inte uppbyggd. (1 Kor 14:14-17)

Aposteln förklarar vidare att han kan hebreiska bättre än alla i församlingen, men när han talar till korintierna vill han inte tala i detta tungomål:

”Jag tackar min Gud, jag talar tungomål mer än ni alla. Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra, än tio tusen i tungomål.” (1 Kor 14:18-19)

Aposteln citerar vidare från Gamla Testamentet (Jes 28:11) och visar därmed tydligare än någonsin att tungomålet är ett mänskligt språk:

”Det står skrivet i lagen: Genom folk med främmande språk och främmande läppar skall jag tala till detta folk, och inte ens då skall de lyssna till mig, säger Herren. Så är tungomålstalen ett tecken, inte för dem som tror utan för de otroende…” (1 Kor 14:21-22)

Tungotalet blir ett tecken för att de som inte tror då de bevittnar att ett nytt språk talas av någon, vilket skedde på pingstdagen när lärjungarna började tala i nya språk (Apg 2:1-11) och folket häpnade!

Slutligen säger aposteln Paulus att:

”Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud.” (1 Kor 14:27-28)

Paulus säger att tungomålet (hebreiskan) ska talas förutsatt att det kan tolkas för församlig i korint. I annat fall kan den som talar hebreiska tala för sig själv och till Gud, genom att be till Gud på hebreiska.

Faktum är att även eminenta protestantiska lärda kristna håller med oss i den här frågan. Den kristne bibelutläggaren John Gill (död 1771) skriver följande i sin förklaring av 1 Kor 14:27:

“If any man speak in an unknown tongue…He begins with the gift of tongues, with speaking in an unknown tongue, as the Hebrew language, because this they were desirous of […]” (The New John Gill Exposition of the Entire Bible: http://www.studylight.org/com/geb/view.cgi?book=1co&chapter=014&verse=027)

Den kristne bibelutläggaren Adam Clarke (död 1832) skriver följande om versen:

“Verse 27. Speak in an unknown tongue The Hebrew, as has already been conjectured.” (Adam Clarke Commentary: http://www.studylight.org/com/acc/view.cgi?book=1co&chapter=014&verse=027#1Co14_27)

Slutsats: När vi studerar 1 Kor 14:2 och 4 i sitt sammanhang så ser vi att tungomålet som Paulus skriver om refererar till hebreiskan. Alltså, tungomål är ett språk som är känt och förståeligt av människor. Detta är den bibliska förståelsen av tungomålet och detta är den Ortodoxa Kyrkans förståelse.